Gädda
Gädda – Sveriges populäraste sportfisk!
Utseende och anatomi
Gäddan har en långsträckt, spolformad kropp. Gäddor har de första åren en mycket snabb tillväxt och växer som alla fiskar sedan hela livet. Huvudet är stort och nosen uppifrån tillplattad. Gapet är mycket stort. Bukfenorna sitter långt bakom bröstfenorna, och den lilla ryggfenan sitter långt bak, alldeles framför stjärtroten och ovanför analfenan. Ryggen är ofta mörk. Sidorna är något ljusare och i olika mån gulstrimmiga, buken blekt gul. Fenorna är grönaktiga. Honorna blir betydligt större än hanarna.
Migrerande gäddor – som alltid simmar på djupet och inte har användning för en kamouflagefärg som påminner om vass – är mer guldgula och kallas “strömmingsgäddor”, i motsats till unga gäddor lever på relativt grunt vatten i närhet av vassbälten och kallas efter sin grönt randiga kropp för “gräsgäddor”.
Utbredning
Gäddan förekommer på norra halvklotet i Europa, Asien och Nordamerika. I Europa förekommer den naturligt så långt söderut som till Pyrenéerna, mellersta Italien och Balkan. I öster förekommer den i hela Ryssland och vidare genom norra och mellersta Asien till Berings sund och Kamtjatka. Den förekommer även på Irland och brittiska öarna, utom i norra Skottland. I Nordamerika förekommer den i Alaska, Kanada (fast inte väster om Klippiga bergen) och östra USA. Inplanterad förekommer den i Spanien (och anträffad i Portugal), Marocko och i vissa sjöar i västra Nordamerika.
Förekomst i Sverige
Gäddan är allmän i hela landet, utom längst upp i fjällkedjan där den endast förekommer sporadiskt.
Ekologi
Normalt är gäddor revirhävdande, men det finns också permanent migrerande gäddor som följer strömmingsstim. Gäddan leker tidigt på våren i grunda vikar, gärna översvämmade fält och åkrar, där solen tidigt värmer upp vattnet. Tillväxten är mycket snabb.
En vuxen gädda har få naturliga fiender men exempelvis vissa rovfåglar som fiskgjuse tar gädda. Små gäddor hotas i första hand av större gäddor och annan rovfisk, som abborre och gös. De äldsta rapporterade gäddorna är 30 år i England, 33 år i Finland och 16 år i Sverige. Gäddan kan drabbas av gäddbandmask. En relativt vanligt förekommande sjukdom är gäddsarkom. Gäddor med denna virussjukdom är vad många kallar “böldgäddor” på grund av de ofta stora och iögonfallande cancersvulsterna.
Föda
Gäddan är en rovfisk och äter således andra fiskar, även artfränder. Gäddan sväljer alltid fiskbyten med huvudet först, och kan utan problem klara bytesdjur upp till och med halva dess egen längd. Gäddan kan inte spotta ut ett byte när den väl börjat svälja det, eftersom de stora tänderna är bakåtriktade. Sålunda kan ett byte svårligen undkomma om gäddan väl slagit det. Ibland kan detta emellertid vara till gäddans nackdel, då den riskerar att kvävas om den fångat ett alltför stort byte. Gäddan äter allt levande den kan fånga, inklusive vattensork och små sjöfåglar (framför allt ungfågel), men huvudfödan är mindre fiskar.
En indikation på gäddans aptit kan vara den påverkan dess närvaro har på bytesfiskarna – exempelvis utvecklar ruda som lever i gäddrika vatten en tydlig ryggpuckel, för att på så sätt bli ett svårare byte för gäddan.
Gäddynglen lever av insektslarver och liknande. När de uppnått en längd av cirka 10 centimeters övergår de oftast helt till en fiskdiet.
